iaremarie

... Och det är ju en anledning till att det inte hamnar så mycket skoj i min blogg. Men för min egen skull så kan jag ju alltid skriva av mig här också.

Förra lördagen hade ju min älskade vän Emma födelsedagsfest. Vi spelade "Sanning och konsekvens - Den elaka verisionen". Många frågor relaterade till kärlek, känslor och relationer m.m.
Det är då man kommer på hur ensam man är på den fronten. (Annars är jag inte ensam, tolka mig inte fel!)

När jag och Julia gick sista biten hem, så kom vi fram till att det bannemej våran tur att få uppleva kärlek nu.
Är vi verkligen så fula? Frågade Julia, och det är vi faktiskt inte. Vi är inte fula och så är det. Är det personligheten då? Vi båda är ambitiösa och snälla, faktiskt rätt roliga att umgås med också för den delen. Vad är det då för fel?
Samtidigt som jag gärna vill ha en pojkvän, så vill jag ju samtidigt inte heller ändra på mig för att en person ska älska mig.
Hata mig hellre för den jag är, än att älska mig för någon jag inte är född till att vara.

Ingen människa ska behöva ändra på sig för att få känna kärlek, vi är skapta så som vi är och det är så det är meningen att det ska vara. Om man byter personlighet på ett eller annat vis, kanske någon annan älskar dig, men du kommer ha svårare att älska dig själv.
Men om det nu är så, ska man behöva vara ensam för att man vågar vara sig själv? Det låter ju inte alls rätt...
Är det mig det är fel på, eller är det alla andra?
Kanske är det inte något av dem, jag kanske bara inte har hittat honom än. Men tänk om han inte finns, eller om vi aldrig träffas? Ska man få leva ensam då?

Är kärlek till för alla, eller bara för en utvald grupp?

Imorgon är jag ledig, gud så skönt! :) Hoppas att ni alla får en bra kväll.

Puss och kram!